Om 10 timmar åker jag tillbaka till Brunnsvik. Ska bli så jävla skönt att få gå tillbaka till et liv som man inte behöver oroa sig i. Eller ja, oroa sig måste man väl alltid göra. Just nu är jag lite orolig för jag tyckte jag såg en spindel på kudden jag ligger på. Usch. Men på Brunnsvik behöver jag iallafall inte kämpa för att få vara jag. Här är allt jag gör fel. För alla. Trodde det hade förändrats efter ett halvår borta och att folk hade saknat mig tillräckligt för att vilja mitt bästa, - men nej. Folk ändrar sig inte. Och det är därför folk inte förstår att jag ändrats. Så jag förblir nertryckt och oförstådd. Buhu. Emo.